Att vara svensk.

Jag och Johan brukar ge varandra gliringar när man beter sig väldigt svenskt. Exempel är när vi står i en kö, någon tränger sig före och man inte vågar säga till denna personen. När man blandar vodka med cola. Ber om mjölk i kaffet på café. Inte frågar någon expedit om vad en sak kostar då den saknar prislapp. När man går efter priset på vinet istället för att köpa något man vet är gott. Är tjugo minuter tidig till en föreläsning och tvingas vänta utanför. Måste ha öronproppar när man är ute på krogen, osv.

När sådana saker inträffar pikar vi på varandras svenska beteende.
"Filip, du ska inte blanda vodka med julmust istället. Jag har hört att det är jävligt inne just nu."

"Johan, glöm inte öronpropparna när du pratar i telefon. Det kan vara skadligt."

Vi försöker vara mindre svenska då vi har möjlighet. Idag frågade jag Johan vilket datum det var eftersom jag tyckte att bäst före-datumet på mjölken var passerat.

"Vilket datum är det idag Johan?"
"20e tror jag. Vadå då?"
"Mjölken gick ut för fyra dagar sedan."

Johan försökte vara osvensk.

"Det är lugnt för fan. Drick mjölken"
"Fyra dagar gammal är väl lite väl lång tid."
"Shit va svensk du är Filip."
"Vadå svensk? Lukta på skiten, skulle du vilja dricka något som luktar kadaver."
"Drick mjölken."
"Den har lika mycket klumpar i sig som en svart puckelpist för fan."
"Eh, det är verkligen lugnt. Så jävla svenskt att vara rädd för lite klumpar och dålig lukt."
"Är det svenskt att vara rädd om sin hälsa."
"Minst norskt i alla fall."

Jag kände pressen. Jag ville ju inte vara för svensk och verkligen inte norsk. Så jag drack mjölken.