Utanför systemet vid mig och Johan brukar det stå en skön alkis som drar obegripliga skämt på skånska och försöker sälja tidningar. Han har inte riktigt insett att skämten inte lockar köpare, utan raka motsatsen. Folk kör en klassisk svensk och slickar sina kroppar längs väggen ut och stirrar ner i marken - precis som jag och Johan. Jag hade velat kalla alkisen min kompisen men det är svårt. Jag har garvat åt ett av hans skämt en gång, av rädsla dock.
I vilket fall som helst. Idag var vår "kompis" ersatt av en tystare typ, vi valde att kalla honom Sten. Sten arbetade för Röda Korset och samlade in pengar till Haiti. Han gav inget positivt intryck, snarare bittert och ogästvänligt. När vi stötte på Sten vid entren till systemet stirrade han på oss. Vi hade precis tillräckligt med pengar för att klara av en skön fylla på kvällen. Men Sten hade andra planer.
Han sträckte fram sin insamlingsbössa mot oss. Givetvis ska vi skänka lite pengar tänkte jag och Johan tömde våra fickor i bössan.
"Jaha." sa Sten. "Sju och femtio."
Paniken slog in. Skänkte vi sju och femtio? Det är ju för fan knappt tre cigg. Vi kan inte komma ut med påsar fulla med öl och se hur Sten kämpar ideelt för Haiti.
Han var uppmärksam på vår panik och sträckte fram sin bössa igen.
Nu hade vi ingen återvändå. Allt i våra plånböcker måste ner i Stens bössa.
Sten blev nöjd. Vi blev panka och nyktra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar